Jag har alltid undrat varför människor på äldre dagar väljer att byta ut lägenheten och stadens sus och dus mot en stuga i en skogsdunge som inte ens har en adress och tystnaden är total. Just dit har jag inte kommit än utan närmare mig 30-årssträcket, men känner allt mer att jag inte behöver så mycket input under en dag för att jag ska känna mig mätt och belåten. Så är det även med alla nya saker, trender och teknik som man förväntas ”hänga med i” och kunna samtala om på festen, fikarasten på gymmet.
Och alla nya prylar som man ständigt ska vara uppkopplad mot som en pacemaker, en förlängning av din kropp och själ. Du, en cyborg. Jag orkar inte hänga med och jag tror inte heller att jag vill för en god kopp te och en spikmatta roar mig mer än att ständigt vara uppkopplad mot rymden. Jag trivs bra med min gamla mobil som man typ kan surfa ifrån, men jag har aldrig provat.
Sen kom den dagen då min sambo under loppet av bara några månader införskaffade både en motsvarighet till iPhone OCH en iPad. Paddan hade han snackat skit om bara en timma innan han åkte till närmaste MediaMarkt och plockade upp den. Han menade att han kände sig tvingad på grund av jobbet. Ah, well. Jag var inte alls road av detta eftersom jag visste att det skulle innebära att vi aldrig skulle kunna umgås teknikfritt. För alla vet att ingen vill missa vad som pågår i den parallella världen vi kallar cyberspace. Så i reklampauser eller under filmer vi tittar på händer det att han tar fram paddan eller mobilen och gör annat än att bidra till den kvalitetstid jag vill att vi ska ha. Det känns oheligt. Och varför måste vi vara så rastlösa att vi måste göra 100 saker samtidigt istället för att leva i nuet och fokusera på det vi gör här och nu?
Men efter att jag provat paddan några gånger insåg jag att det var omöjligt att vara emot paddan av principskäl. Jag började undersöka den med samma noggrannhet som ett barn studerar sina händer första gången den inser att händerna tillhör honom eller henne. Nu använder jag den gladeligen i soffan eller sängen, mest för att snabbt kolla upp saker eller spela något spel då och då. Paddan är slösurfarens bästa vän. Ännu har jag inte provat att läsa en bok på den, men är nyfiken. Måste säga att även på denna punkt är det mer heligt för mig att krypa upp med en fysisk bok eller magasin som jag kan ta på och bläddra i, men jag kommer att ge läspaddan en chans.
Det här är mina positiva och negativa upptäckter hittills:
POSITIVT
1. Oj, vad lätt den är och vad liten plats den tar! Min vanliga jobbdator känns i jämförelse som en pustande och frustande traktor.
2. Jag behöver inte ens sätta på den och vänta på att den ska starta upp. Den liksom bara finns där till min tjänst. En riktig time saver.
3. Shit, jag kan ha den i knät i hur många timmar som helst utan att det känns som att den friterar sönder min livmoder.
4. Det går att skriva mycket smidigare på tangentbordet än jag trodde.
5. Vad snygg och söt den är att leka med. Ögongodis!
6. Det är kul att spela spel på den. Touch är så mycket mer cosy än pek och klick.
NEGATIVT
1. För helvete Steve Jobs, jag kan ju inte kolla på web-tv! Hur tänkte du här din gubbstrutt och jäkla Flashmotståndare!? Stort minus för en som planerade att använda paddan som snuttefilt i sängen innan sovtajm. Tar bort mycket av syftet för mig att använda paddan. Rättelse här
2. Jag skulle gärna ta den med mig på resande fot, men det går ju inte att jobba på den eftersom jag inte kan installera eller använda några program som jag behöver. Och den har inga USB-portar så man kan inte koppla in kamera etc.
3. Att paddan ligger platt och vågrätt i knät blir frustrerade för nacke och händerna i längden.
4. Vissa sajter ser galna ut och man kan tex inte köpa en biljett för att sidlayoten ligger huller om buller. Har inte klurat ut anledningen till detta.
5. Med touchpaden krävs oftare flera försök innan man lyckas klicka på rätt länk eller bokstav på tangentbordet. Känns ibland lite som mikrokirurgi.
Upptäckten av paddan fortsätter.
Kram Pandy
